septembertankar och högstadieminnen
Det är september och hösten börjar successivt göra intåg i Umeå. Kvällarna är kallare och luften känns klarare. Det närmar sig höst och jag har bestämt mig för att 1. jag är taggad på det och på att 2. det kommer att bli en jättefin en.
Strax innan studenten kraschade min hårddisk där jag hade tusentals med bilder från de senaste fem-sex åren. Jag trodde länge att innehållet inte skulle gå att rädda men för några veckor sedan hörde företaget som tagit in den på lagning av sig med goda nyheter. Igår landade den i min brevlåda och när jag började titta runt i den verkade det som att allt fanns kvar. Allt från 2009, 2010, 2011 och.. Inget mer. Alla mina bilder och videor, från mobil- och systemkameror, från gymnasietiden är fortfarande borta. Det känns tråkigt såklart. Men mest känns det läskigt att några bilder kan betyda så mycket. Jag minns ju fortfarande, nästan, allting som jag har bild ifrån. Varför känns det då så fruktansvärt att förlora de fysiska "bevisen" på att alla minnen faktiskt ägt rum? Kanske för att enklare kunna visa upp för andra. Eller kanske som försäkring inför ålderns sista höstar? Då en kanske inte längre minns allt lika tydligt, eller kanske inte ens alls. Hursomhelst, jag försöker att inte sörja allt för mycket och ska nu inför framtiden vara duktigare på att spara viktiga grejer på även två och tre extra ställen.
Det som finns kvar från högstadietidens Sony Ericsson-dagar är enbart videoklipp. Men oooh, vilka charmigt fula/roliga/tokiga och helknäppa sådana. Känner mest wtf när jag tittar på dem. Wtf, kärlek och nostalgi. Här är några screenshots från diverse videoklipp:
Mitt 16årsfirande. Raphaelle, Noomi, Linn, Emma, Johanna och Fanni hade skrivit om texten till "Just the way you are" så att den handlade om mig istället. Låten innehöll numera allt från fötter till cashewnötter, capoeira till marabouchoklad, bilkörande till hur Brad Pitt lätt skulle skilja sig från Angelina om han någonsin fick träffa mig till ett "cause girl you're amazing.." och så vidare. I videoklippet har jag redan börjat gråta långt innan de börjar sjunga och jag springer ut ur köket både en och två gånger för att jag är övertygad om att jag ej kommer överleva att höra mina bästa vänner sjunga en sång dedikerad till mig.
.gif)
Här är dansframträdandet vi gjorde i Vårshowen i nian. Klicka på någon av bilderna ovan för att se en gif över en del av detta! Vi hade klippt ihop musiken från olika kända danser/dansklipp och tränat varje ledig stund vi kunnat och goddamn vad we kicked ass!! OCH fett vad kul det var. Det bästa av allt är vi alla fortfarande minns nästintill varje steg från den så whenever kan någon bara slå på vår mixlåt och off we go. Typ.
!!!!!!!!!!DE HÄR VIDEOKLIPPEN!!!!!!!!!! - är de ovärdaste men också de absolut mest värdefulla. De är alla cirka en halvtimme långa och är alltså bara dokumentationer av hur vi, som vanligt, sitter och fikar och pratar efter skolan. Exakt varje eftermiddag under högstadiet satt vi såhär i olika kombinationer av antingen 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 personer och drack oboy och åt mackor. Vi var inte alls alltid hos mig, som de här tre bilderna ovanför visar, utan det var minst lika självklart att vi gick hem till någon annan. Att umgås med varandra efter skolan var det mest regelbundna och absolut tryggaste i min vardag under de tre annars mest osäkra och pubertalt-turbulenta åren av mitt liv.
Det här är verkligen bara från ett randomklipp. Jag och Fanni sitter på golvet (verkligen mitt i vägen) och tokar oss medan man runt omkring oss hör hur alla andra (som är extremt irriterade på oss) stökar fram och undan fika och läxböcker.
Här är någongång från en svensklektion då Raphaelle skulle fota oss men misslyckades och började filma istället. Det är fanimig helt SJUKT att vi har varit sådär små. För bara typ fyra-fem år sedan.
Under högstadiet gjorde vi ziljontals filmer, både korta och lite längre. Vissa mer planerade och andra helt improviserade.
Fråga ej vad dessa klipp handlar om eller vilka karaktärer vi alla spelar för ah, det märks det tydligt att vi själva verkligen inte alls vet.
Återigen bara en massa randomklipp:
Här kör vi suck and blow med ett kort i min stuga en sommar.
Här leker jag och Linn i en lekpark. Tror klippen från den här eftermiddagen senare klipptes ihop till en kortfilm som hetter "Underskåpare 4-life"(?), för att japp, vi hade underskåp på skolan men DAMN vad vi hade kul ändå!!..
En eftermiddag på strömpilen. I slutet av det här klippet säger Raphaelle "Åh! Vi går på NK!!!!" och alla ba "och gör vadååå?" och hon ba "Köper nåt!! NÅT GOTT!!!" och alla ba "JAAAA!". Geniuses.
Ojoj, vad jag älskade högstadiet ändå. Inte klassen och inte så mycket skolgåendet. Men att få va med de sex bästa personerna på jorden varjevarjevarje dag. Att hoppa runt i korridorerna tillsammans, alltid äta vid de runda borden i matsalen, alltid hänga kvar vid skåpen efter vi slutat och leka konstiga lekar som "låt-inte-censorn-känna-av-oss-och-tända-lampan-igen" och bara hela grejen med att det var givet och frikkin' skrivit i sten att vi skulle och kunde och ville kramas hej och hejdå vareviga dag.
Nu är jag dock 19 år och har gått ut gymnasiet och spenderar den här hösten med att jobba, ta körkort, träna, läsa böcker och ba umgås så mycket jag kan med alla mina niceiga människor jag har runtomkring mig. Exakt idag är jag hemma förkyld och ser då ut såhär:
1. Okej ja, jag ska städa min garderob. 2. Jag ska tvätta mitt hår.
På söndag är det val!!!! GLÖM EJ BORT Å RÖSTA. Dra ditt strå till stacken för att a) inte låta rasismen få plats b) ge oss ett regeringsskifte och c) låta feminismen få blomstra! Nä, du får rösta precis hur du vill. Men snälla, gå bara och gör det.
