Hela natten igårnatt drömde jag att jag cyklade på ett guppigt och slingrigt elljusspår i skogen. Det var natt och alldeles becksvart runt omkring mig. Bortsett från det lilla ljussken min cykellampa kastar några meter fram dåra. Jag bara cyklade och cyklade och cyklade. Vet inte om jag skulle någonstans eller om det var någonting som jag flydde från, utan det enda jag kände var att jag var tvungen att cykla. Snabbare och snabbare och snabbare. Plötsligt låg en människa tvärsöver spåret och i mitt försök att gira styrde jag min rosa cykel ner i diket. I drömmen vaknar människan av kraschen och börjar resa sig upp, pratandes med mig. Jag - i tydlig förskräckelse - vill inte prata med den här okända personen jag mött i en mörk, tyst skog mitt i natten så jag skyndar mig upp med cykeln igen och cyklar mitt snabbaste upp för en närliggande kulle. Där uppe stannar jag till medan människan fortsätter att vandra långsamt långsamt mot mig. Jag minns att jag bestämde mig för att cykla hem istället för att cykla vidare (var än det var jag skulle) så jag vände cykeln hundraåtti grader för att kunna ta exakt samma väg hem. Som om hela drömmens cykelångest inte var nog stod jag nu däruppe på kullen - livrädd - och oförmögen att dra igen dragkedjan på min jacka medan människan kom närmare och närmare. Jackan forsatte krångla och jag fortsatte stå stilla och människan fortsatte att närma sig och tillslut var hen så nära, så nära och så vaknade jag. 

 

- Pigg och redo för en ny dag tjoho? ELLER NÄ inte alls.

 

Tänker att en tolkning på drömmen skulle kunna vara att jag är på väg någonstans i mitt liv (typ cyklar snabbare och snabbare mot studenten som kommer närmare och närmare) men stöter på hinder (typ säg läxor och uppsatser som jag inte lämnar in) som det inte går att fly från hur länge som helst - hur gärna jag än vill - utan som jag nu måste stanna upp och konfrontera (läs: ta tag i).

 

Eller nåt annat. Äckligt var det hursomhelst.